Står man lugnt i sin rökhörna, när man hör tjut.

Jag gillar inte små barn som skriker högre ljud än när tornen i New York föll. Inte alls.

Och ljudet blir bara högre och högre.

Runt MITT hörn, MIN rökruta kommer något förkrympt i storlek strax under mina knän, springade, ylande, tjutande.

Och det låter fanimig värre än tjugo professionella gråterskor.

Tjugo sekunder bakom kommer en sån där jävla latte-farsa, med ena handen runt en sån där jävla crosscountrybarnvagn och den andra släpande på en kotte i treårsåldern.

Ja, den lilla skiten såg inte heller ut som det var en solig sommardag och han fick sitta och mumsa på nån jävla glass precis.

Och när den där tönten till dumfarsa passerar mig, där jag står och röker i lugn och ro (trodde jag, ja), så fyller fanskapet lungorna och tömmer dem cirka tre meter från mina gamla känsliga öron och bara vrålar "Aaaalma, stanna, det är en gata där framme. Du måste stanna NUUU, för det kommer bilar. Aaaalma! Stanna!"

Min första tanke var att fanskapet inte borde varit farsa överhuvudtaget.

Min andra tanke var att hurihelvete kan du döpa ungen till Alma...?

Vad är fel på dig från start?

Har du haft en svår barndom? Mobbad i skolan? Cement i sandlådan? Trasiga leksaker? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG??? Alma...? Men för helvete, fjant.

Min tredje tanke var, att jag ger mig fan på att om så Aaaalma skulle blivit överkörd och dött, så hade säkert både du och din kärring hållt käft om det tills Alma skulle fyllt 18 år. Ni skulle mörkar det på något sätt.

För då hade ert jävla barnbidrag fortsatt trilla in. Och du kunde fortsatt köpt dina fula jävla trendkläder.

Nästa gång du passerar mig, så skrik för helvete inte Aaaalma igen. Och inte Aaaalbin, heller.

För då kommer jag fan fimpa dig i ena ögat.

Och då kan du ju för omväxlings skulle skrika Aaaaj, istället. Jävla tönt.